God Love Pride/ Tro Hopp Kärlek

Vi är många med liknande erfarenhet, HBTQ personer som har växt upp i ett religiöst sammanhang där gemenskapen är stark. Ledningen också oftast är stark och dominerande. Jag växte upp i en by i mellansverige med sju frikyrkoförsamlingar där de flesta, grannar, släkt och vänner var medlemmar i någon av församlingarna. Där fanns en stark gemenskap och jag deltog i många läger och aktiviteter och har många fina minnen från den tiden, men jag kände mig alltid annorlunda och utanför och kunde inte ”köpa” deras budskap. Det var först i vuxen ålder som jag började förstå varför, att jag inte kunde acceptera hur de behandlade, tänkte och agerade mot människor som inte trodde och tänkte som dom. Under ett års tid har jag träffat många som har liknande erfarenheter som mig, Jag har bett dem att fundera på hur de skulle visualisera med en bild hur deras resa sett ut. Det kan vara en tanke, en känsla eller något abstrakt eller konkret. Tillsammans har vi sen diskuterat oss fram till den visuella bilden. Hur skulle det vara om vi människor inte dömer andras val i kärlek efter hur man tolkar en bok? Kärlek är fint och vackert oavsett vem den riktar sig till, låt den få vara vacker.

Rädslan att inte få vara med gjorde
att jag inte vågade säga att det
handlade om mig. Jag gick därifrån
men orden de sa kommer aldrig att
försvinna.
jag ville berätta
om att det inte alltid
är en kamp
bara en stilla självklarhet
som det inte alltid
funnits ord för
och att man kan
resa sig upp
och gå
ur sammanhang
som blivit för trånga
jag ville berätta
om vikten av att värna
om sina rötter
men att vara
i sitt väsen
Jag kommer från en familj där en sluten, idealiserande religiös grupps ideologi fullständigt överförts till dagligt liv
och uppfostran. Bilden " Gipsad Fakticitet" behandlar den livslånga utmaningen att få fram och sedan ha modet att följa sin identitet, efter att ha formats i ett sammanhang som starkt handlar om att inte bli en del av sin samtid och att inte lyssna på sin inre röst eller lita på sina inre bilder.
Att vänjas vid att livskraften och verklighetsuppfattningen ändrar riktning, i mitt fall från utåt och uppåt till utforskande av inåtvänd medvetenhet. Varelsens gestalt bildar en uppåtgående pil, samtidigt som armarna och händerna bakom paradismasken riktas inåt.
Likt hur frukt används i kristen symbolik för Eva's kraft att göra ett förbjudet livsval, står varelsen i bilden stabilt och växande ur både krossad och hel frukt.
Fel var ett ord jag ofta fick höra.
Jag hade fel kläder, lyssnade på fel musik, umgicks med fel människor och jag älskade fel.
Jag kunde helt enkelt inte bli mer fel - enligt kyrkan och de som tolkade bibeln. 
Enligt den universiella kraft som en del kallar Gud är jag helt rätt.
 
 
Jag föddes som flicka.
Jag föddes in i en pingstförsamling i norra Sverige.
Redan när jag var 4-5 år förstod jag att jag inte var som
de andra flickorna och jag minns att jag sa till mamma
att jag är mer pojke än flicka.
Av reaktionen förstod jag detta pratar vi inte mer om.
I tonåren gömde jag mig i badrummet, skar mig själv,
gjorde mig själv illa för att straffa mig själv,
Straffa mig för att Gud inte kunde ta emot en sån som mig.
21 år tog det innan jag tog modet till mig att berätta för min familj om min högst
personliga hemlighet. Jag har växt upp i en starkt präglad familj, präglad av den kristna frikyrkan i Sverige. Jag var en stor del av det, och kan idag, såhär i efterhand skämmas över vem jag var. Dömde var och varannan människa man stötte på. Bara för att de inte delade samma tro som en själv.  
Idag, några år senare, känner jag mig inte som någon syndare. För jag vet att Gud älskar mig för den jag är. Och ingen människa kan någonsin ta det ifrån mig. För den människa som dömer mig sätter sig själv över Gud. Satan försökte samma sak och se hur det gick för honom…
I en mindre by i mitten av Dalarna fick jag vara med om det som påverkat och gjort mig till den person som jag är idag. I ett samhälle där alla kände alla och man lätt påverkades av vad andra tyckte. Jag blev starkt troende, fanatisk skulle jag kunna påstå. Jag delade mer än gärna med mig av den tro som jag hade. Och fördömde lika lätt också. När elever hånade mig och frågade om jag kunde gå på vatten, vände jag mig självsäkert om och svarade ”häll lite vatten på golvet så kan jag gå på det om du vill”. Jag var inte rädd för något. En annan gång när en äldre kille gick förbi och sa att han skulle döda mig svarade jag med att han skulle föreslå ett datum så jag kan skriva upp det i min kalender. 
Under hela den här tiden bar jag på min hemlighet om att jag var en syndare. Av det värsta slaget. Jag var homosexuell. Men det erkände jag inte då. Under den här tiden som jag började uppleva vem jag var och samtidigt hade min starka tro så beskrev min mamma mig som väldigt kall och känslolös. Och det var jag. Jag tillät mig inga känslor. Vilket resulterar i att man kan bli kall. När mamma påtalade att tjejer tittade på mig fnyste jag och viftade bort det. Jag hade inga känslor, inte de där kärleksfulla lyckliga känslorna. Jag berättade för min familj den 10 mars 2011, det är två av mina systrars födelsedag. Jag brukar skämtsamt säga att jag tyckte de fick för mycket uppmärksamhet och att jag också minsann ville ha lite uppmärksamhet. 
Ett sms fick berätta vem jag var, till mamma, ett snabbt svar efter att jag sagt att jag var homosexuell kom där det endast stod ”Va?”. Kanske inte det jag hade räknat med men i det efterföljande telefonsamtalet kändes allting mycket bättre. Jag kunde äntligen vara fri i vem jag var. Och var inte längre låst till att jämt och ständigt tänka på hur jag skulle bete mig eller föra mig.
Nu är jag härligt löst och fri, ifrån syndens slaveri.  
Genom vuxendopet skulle jag bli fri från synd, skuld och skam

You may also like

Back to Top